Börjar bli lite nervös nu, tiden går rätt så snabbt märker jag. Snart inne i februari och den dumma månaden har bara 28 dagar och helt plötsligt är vi i mars och den månaden längtar jag förviso till men samtidigt tänker jag, står jag verkligen ut med mer smärta? Gastric operationen var ganska smärtsam första tiden och sen var det gallstensoperationen och läkningstiden efter den, inte alls roligt.. Och nu ska jag snart på en operation snart igen den jag väntat på mest, sen jag var 16! 

Kollar på lite före och efter bilder på kvinnor som har likadant som mig och herregud vilken skillnad! det gör ju ifs att jag längtar mer och mer och mer. Men Daniel är beredd på att hjälpa mig så gott han kan under läkningstiden och gud vad jag älskar honom för det, han är verkligen det bästa som finns, ställer upp hela tiden och stöttar mig fullt upp, hur kunde jag få en kille som honom? <3